eurotechno

Idag förflyttar vi oss till Tyskland, till staden Münster.

1965 såg Maximilian Lenz, mer känd som Westbam dagens ljus.

Westbam är förmodligen den mest kända DJ från Tyskland jämte Marusha.

Hans första framträdande inför en större publik hade han 1983 tillsammans med bandet han var med i då Kriegsschauplatz Tempodrom vid festivalen "Geniale Dilletanten" i Tempodrom i Västberlin. Genom festivalen blev band från Berlin t.ex. Einstürzende Neubauten, Die Tödliche Doris och soloartister som Frieder Butzmann kända för första gången för en bredare publik.

Westbams karriär som DJ började 1983 i hans hemstad Münster. 1984 flyttade han till Västberlin. Hans första skivsläpp 17 - This Is Not A Boris Becker Song gjorde han tillsammans med sin vän Klaus Jankuhn, som han lärt känna under skoltiden. Skivan släpptes på hans egna skivbolag Low Spirit.

Westbam är egentligen en förkortning av Westphalia Bambaataa, ett från Afrikaa Bambaataa inspirerat namn.

1985 följde han kortvarigt med återförenade EBM-Pioniere Deutsch-Amerikanische Freundschaft (D.A.F.) på Europaturné och 1987 samarbetade han och hans partner Klaus Jankuhn med D.A.F.-sångaren Gabi Delgado-Lopez på D.A.F.s maxisingel The Gun, vilken vanligen klassas som den allra första tyska house-skivan. Därefter följde flera solosläpp t.ex. Monkey Say Monkey Do, Disco Deutschland och Der Bundespräsidenten-Mix, med vilka han grundade sin karriär som framgångsrik techno/house-producent.

Goethe-Institutet skickade WestBam som tyskt kulturbidrag till OS 1988 i Seoul. Våren 1989 släpptes det första DJ-konceptalbumet The Cabinet. Hans första på försäljningslistorna framgångsrika singel blev Celebration Generation 1993. En stor listefterföljare noterade han med Members of Mayday och titelspåret Sonic Empire, nådde en förstaplasts på de tyska försäljningslistorna 1997.

En liten parentes i sammanhanget är att Klaus Jankuhn var producent och manager för Marusha under första halvan av 1990-talet så länge som hon låg på Low Spirit Records, f.ö. Westbams egna skivbolag.

Det första Mayday arrangerade Westbam 14 december 1991 i Berlin-Weißensee. Namnet på tillställningen Mayday uppkom då som en "demonstration" för den tänkta räddningen av radiostationen DT64. Radiostationen blev trots arrangemanget/räddningsaktionen nedlagd. "Mayday" fortsatte de kommande året och nådde sin första höjdpunkt 1994 under mottot Rave Olympia i Westfalenhallen i Dortmund.

Kritiker kritiserade tillställningen och den då anknutna merchandisingen som en "utförsäljning av technon". De av WestBam främjade artisterna, som Marusha, Rolf Maier Bode och DJ Hooligan, nådde på 1990-talet höga placeringar på de tyska försäljningslistorna.

Mayday är sedan dess en fest inom rave-scenen. Tillsammans med organisatören Jürgen Laarmann, tidigare Techno-Magasinet Frontpages utgivare, skrev WestBam 1994 "Raving Society" och profiterade en ny affärsmodell baserad på technokulturen. Det var inte en måttstock på hur stort det konstnärliga deltagandet var i Mayday, utan gemensam produktion med Klaus Jankuhn under namnet Members of Mayday, hymn till de rådande tillställningarna.

Jürgen Laarmann lämnade Mayday Veranstaltungsservice und Musikproduktions GmbH i mitten av 1990-talet på grund av uppfattningen om grunderna och om vidareutveckling av verksamheten.

Under namnet Mr. X & Mr. Y arbetar Westbam sedan 1996 tillsammans med Afrika Islam.

Även om Westbam är av de viktigaste företrädarna för DJ-kulturen, presenterade han 2005 sitt album Do you believe in the Westworld, för många överraskade på en turné med ett band bestående av trummor, elbas, Klaus Jankuhn på dator/laptop och han själv som MC, Master Of Cermony.

Personligen är Westbam en av mina absoluta favoriter. Texten är hämtad från tyskspråkiga Wikipedia. Jag måste ändå passa på att bjuda på några av hans dunderhits från 1993 och framåt. Något som är kul att veta är att hans bror Fabian Lentz är känd som DJ Dick

Den absolut bästa remixen på Wizards of the sonic av Red Jerry, 7" remix

Hard Times, tagen från albumet We'll never stopp living this way (1997)

På P3 Lives hemsida finns alla inspelnings- och sändningsdatum angivna för alla artister de har sänt.

Jag ringde upp SR:s programförsäljning och hörde efter men ingen av de de fyra livekonserterna fanns kvar i deras arkiv. VA!? Har de inte kvar livekonserterna? SR hänvisade mig till skivbolaget eftersom managern/producenten fick en kopia av inspelningen direkt efteråt. Gruppen Mach 7 var den som jag var mest intresserad av. Om jag fick tag på den via skivbolaget så kunde SR ev tänka sig att släppa en kopia. Men EMI som Mach 7 låg på hade ingen kopia, ej heller Live Nation vilket jag också blev hänvisad till av EMI.

Jag diskuterade detta med VJ JensBix

och efter mycket efterforskningar och snudd på förtvivlan att konserten är borta för alltid, dök den upp i Kungliga Bibliotekets ljudarkiv. Bingo! Men glädjen blev kortvarig. För att få tillgång till kopian måste du

1. Lyssna på den på plats - på KB och man får INTE låna hem den.

2. Vara forskare - skapat ett forskarkonto hos KB och den vägen beställa en kopia. Som allmänhet går det inte.

Attans!

Hur gör man då? Jag känner ingen forskare vid något universitet.

De live-konserter jag har inspelade på band (halvbra ljudkvalitet) är N'Ything, West Inc och 20min av ODP eftersom undertecknad lyckades missa 10 min i början av konserten. Om jag inte minns fel satt jag upptagen med tyska-läxa den dagen inför ett prov, ett sista tyskaprov innan man lämnade grundskolan för gott. Det är till våren 15 år sen och jag saknar väl inte direkt grundskolan, snarare mer gymnasiet. Min gamla skola går jag förbi rätt ofta och jag har t.o.m hoppat in som vikare för något år sedan.

Tillbaka till Mach 7 så bestod den av rapparen Stevie James och tjejerna Ida och Malin. Bakom stod även den smått legendariske Andy White.

JensBix får äran att bjuda på en av Mach 7 godingar - Real Love från 1994

Hjärnan bakom Cappella var italienaren Gianfranco Bortolotti. Han var även "hjärnan" bakom sju andra grupper samtidigt t.ex. Anti-Cappella, Fargetta m.fl. 

Värt en liten notering att frontfigurerna i Cappella, Kelly Overet (känd från S Club 7) och Rodney Bishop, var det bara Rodney Bishop som rappade i "U got 2 let the music" och "U got 2 know". Kelly Overet bara mimade. Har man hört hennes röst så förstår man rätt snart att den mörka sångrösten i "U got 2 let the music" inte tillhör henne. 

Dock sjöng hon och Rodney Bishop i "Move it up", "Don't be proud", och "Move on baby".

Någon gång 1995/1996 när intresset för eurotechno började svalna fick dessa två starkt med Cappella förknippade frontfigurer sparken och ersattes av två andra figurer, Alison och en manlig rappare. De fick en mindre framgång 1997 med "Turn it up" och det efterföljande albumet blev en flopp, fansen och framgångarna svek, precis som när syskonparet Anita och Ray fick sparken från 2 Unlimited 1996, ersatta av Angel och Roomy 1997. Dock fick dessa tjejer inte alls lika stora framgångar som Ray och Anita. Efter bara ett halvår hoppade en av tjejerna av och det innebar slutet för "nya" 2 Unlimited. Men det verkar som om Ray och Anita är på väg tillbaka till 2 Unlimited. 90-talet smyger allt närmare. 

Det verkar som om det var mer regel än undantag att när det började gå knackigt att ersätta de med gruppen starkt förknippade frontfigurerna med två helt okända. Det har sällan uppskattas av fansen. De känner inte igen sig varken med de nya eller musiken. 

Nu hoppas jag på att eurotechnon ska komma tillbaka lika starkt som under 90-talet för musikutbudet nu är bedrövligt. Allting låter nästan samma och det är efterapning av varandra. De som hörs och syns mest för att sen vara hopplöst bortglömda när skivbolagen kramat ut allt som går, är avdankade Idol-deltagare. Eller så är det någon människa som inte kan ta en ton som måste skrika och gapa ut falskt sitt budskap.Usch! Vedervärdigt! 

Nåja, jag bjuder på några sköna videor med framgångar från Cappella

Bland mina allra första skivor finns faktiskt Cappella - U got 2 know. Den köpte jag på min 15-årsdag 1994 efter ha suktat länge efter den. Och den håller sig förvånansvärt väl än. Albumet innehöll förutom flera av listframgångarna, två hittills ej på singel släppta mixer, Everybody, The big beat och shake your body. 

De gjorde musik och remixer under namnet Leftfield och drev samtidigt skivbolaget Hard Hands från 1990. 1993 blev de mer kända för en större publik med den redan nu legendariska "Open Up" tillsammans med den forne Six Pistols-medlemmen John Lydon aka Johnny Rotten, efter framgångsrika år på undergroundscenen. Med "Open Up" lyckades man väcka den halvslumrande brittiska dansscenen. Men under 1994 hördes ingenting från Leftfield. De var inlåsta i en studio med att spela in deras första album "Leftism". I januari 1994 började man spela in albumet. De tyckte att det inte var nödvändigt att spotta ut album var 10:e minut utan vad du gör måste vara bra. Om du har varit på scenen i snart 14 år måste du hålla huvudet kallt. Folk slutar inte köpa skiva pga det. 

Med "Open Up" öppnades helt nya vägar för den allt mer likriktade brittiska dansmusiken. "Open Up" med dess hysteriska mix av house och punk visade att det var möjligt att göra någonting helt nytt och spännande om du bara har förmågan och kapaciteten att ta det där lilla, lilla steget framåt och tyvärr är det få som har det och dansmusiken i Storbritannien är inte särskilt nyskapande. Efter "Open Up" följde den total annorlunda "Original" men kanske inte med samma framgång. 

Deras första större framfång blev "Open Up", ett samarbete med John Lydon; snart följt av deras debutalbum, Leftism 1995, blandandes dub, breakbeat, och techno särskilt kallad "UK-dub". Det togs med på slutlistan för 1995 Mercury Music Prize men förlorade mot Portisheads "Dummy". 1998, i en Q magazineomröstning, röstade läsarna fram det som det åttonde bästa albumet någonsin, medan det år 2000 hamnade på plats 34 i listan över de 100 bästa brittiska albumen någonsin i samma tidning. Albumet släpptes på nytt 2000 med en ommixad bonusskiva. Sista skivan kom 2000 , "Rhytm & Stealth" och 2002 gick duomedlemmarna skilda vägar.

Låten "Open Up" med John Lydon blev bannlyst av amerikanska radiostationer. När singeln släpptes under sent 1993 rasade svåra skogsbränder i delstaten Kalifornien och stråfen "Burnn Hollywood burn, taking down Tinseltown. Burn Hollywood, burn down to the ground. Burn Hollywood burn, burn Hollywood burn. Take down Tinseltown, burn down to the ground. Down into the ground.... Burn, Burn, Burn, Burn..." fick flera amerikanska radiostationer att se rött och singeln blev bannlyst. 

Jag vill se beteckningen dansmusik som ett paraply för allt från bubblegum till hard trance och goa med tyngdpunkt på eurodance, techno och house med alla sina former. 

Tyvärr spelas det allt för lite av denna musik i radion. Det mesta är sönderspelade topplistelåtar man redan har hunnit tröttna för länge sen. Därför kan jag säga att Rix FM och de andra kommersiella radiostationerna går fetbort hos mig. De är BANNLYSTA pga uselt musikval, kvalitet och ständiga stöniga reklamavbrott. Den enda radiokanalen som faktiskt spelar bra musik är faktiskt SR P3. Så nu fick jag sagt det. 

Välkomna in i 90-talets dansmusikvärld. 

/C!